Brus om brus om förhandlingssystemet

Den som följer Fastighetsägarföreningens twitterlista har under de senaste veckorna sett ett kollektivt glädjetjut över vissa enstaka yttranden från S-märkta politiker och bostadsprofiler. Orsaken? Att de uttalat sig om hyresförhandlingssystemet, och till det ganska negativt. Vi tar dom en och en i ett par blogginlägg framöver, och börjar med Mattias Ericsson.

Mattias, lokalpolitiker i Karlstad för socialdemokraterna, menar på sin blogg att hyresförhandlingssystemet gör liten skillnad mot att ha en fri hyressättning, och att det då är lika bra att slopa det, för att uppnå de påstått dynamiska effekter som en marknad skulle ge. Ericsson menar att om en hyresvärd under ett system med marknadshyror skulle höja hyrorna betydligt mer än vad som anses skäligt, så skulle folk köpa sin bostad istället. Dessutom, menar han, har vi ju marknadshyressättning på lokaler, och det verkar ju fungera.

Problemet med det första scenariot är att vi inte kan förutsätta att alla kan köpa sitt boende. Det krävs numera 15 procent i kontantinsats, och med dagens priser på landets bristmarknader är det inget en genomtänkt bostadspolitik kan utgå ifrån att folk ska ha i plånboken. Dessutom undrar man ju varför inte bostadsrättsmarknaden redan har fixat bostadsbristen, med tanke på att priserna där utgår i från en renodlad marknadsprissättning, dvs auktioner. Men det verkar inte bekymra Ericsson.

I det andra exemplet, det om lokalhyror, är det företag/organisationer, inte människor, som agerar. En människa behöver tak över huvudet, vilket sätter henne i ett rätt så dåligt förhandlingsläge gentemot fastighetsägaren. Hon kan inte välja bort att bo. Det kan ett företag, som inte går under utan lokal, och som dessutom är en organisation med mer eller mindre ekonomisk tyngd som kan spela ut olika fastighetsägare mot varandra i en budgivning. Skulle företaget stå inför en lokalmarknad där priserna är för höga eller utbudet för lågt, så visar det sig i kalkylen, och ägarna tvingas på så sätt bort till en annan marknad eller att upphöra. Vi kan beskriva det som att exitstrategin är mer aptitlig för ett företag än för en människa, som dessutom kan välja att sluta existera utan att vi kallar det för en tragedi.

Båda exemplen visar att maktperspektivet är långt borta när Mattias Ericsson sätter sina tankar på pränt.